Redan läggdags?
22.17
Nu har dagarna blivit ett pärlband av dagar, likadana och upprepande som ett långt halsband. Tvistas upp av i på trissan som man kallar livet.
Nu blänker inte pärlorna lika skarpt längre.
Ruttet
En dag tidigt i mars, när snödropparna sakta pressar sig upp genom snön och solen skiner, drar det kalla vindar genom själen på en man med en lykta.
Han ser på fotot av sin fru, går ner för trappen till fyrvaktarstugan. Lägger i mer ved i kaminen. Tittar ut över det lugna havet, solen glittrar i vågorna, fiskmåsarna skriker.
Han ställer ner sin lykta bredvid kaminen, tar på sig jackan och går ut. VInden biter i kinderna och försöker slita dörren ur handen på honom.
Han stänger dörren och går till kanten av vattnet och ger ifrån sig ett väldigt vrål.
Fiskmåsarna skriker.
Från bio Rio till floden i ett fjärran land
Han går upp mot huset i ett långsamt tempo, som han har all tid i världen. Promenerar i det välklippta gräset, ser hur människorna i huset blommar ut och som blommor vissnar vissa och andra bara fortsätter blomma. Han hör musiken, ett band spelar.
Skratt, leende ansikten. Han går med bestämda steg förbi huset, festen får fortsätta utan mig tänker, mannen i vitt.
Nu står han framför huset, med handen som skydd mot ljuset. Känner vinden mot ansiktet och hör musiken.
"Vart är jag på väg" tänker han.